Ledigt sportlov till sitt slut, snö på marken och fint väder hela veckan men vad händer, febern slår till... Tredje dagen in på sportlovet släpar jag ut sonen i skidspåret, det är härligt väder strålande sol och vindstilla till skillnad från pinblåsten på sjön dagen innan när vi var ute och pimpla. Han klagar lite på ont i halsen och är trött och hängig men men tänker jag och släpar runt honom ett varv till i 2,5 km spåret efter att vi gjort paus och grillat. Det var ju så skönt ute, ville stanna i solen ett tag till.

Dagen efter har vi "stämt träff" i pulkabacken. Sonen blek och trött och klagar på ont i halsen och ont i huvudet. Som utbildad sjuksköterska med tendens att vara hönsmamma släpar jag ändå med min son till pulkabacken med tanken om att sol och frisk luft trots allt är bra. Blir inte så lång utflykt, han orkar bara åka något åk och blir sedan sittandes och fryser. Jag får kapitulera och återvända till soffa och tv. Flämtande huttrande och febervarm kryper han ihop hos mig i soffan lillkraken och vi laddar upp med dricka och film. Sedan förflyter återstående delen av sportlovet i hemmets varma vrå febrig och trött.

Sportlov nr tre på rad som ödslas på sjukdom. Två år tidigare fick han vattkoppor precis lagom till sportlovet och förra året opererades polyperna bort... Själv tyckte jag då sportlovet var en bra tid för detta med tanken på att inte behöva missa några skoldagar. Känner nog nu att det är dags att bryta denna trend inför nästa år... Kanske kanarieresa istället, eller alpsemester... Imorgon blir det trisslott måste kamma hem vinsten denna gång kanske...

Tre  arbetsnätter avklarade, brukar kunna ordna med hundvakt då jag jobbar men inte denna gång. Tre nätter = tre mornar som jag kommer hem, väcker sonen, i detta väglag även skjutsar till skolan för att sedan rasta hunden innan jag får gå och lägga mig. Att få en hund och sova tre hela dagar för att vänta med ytterligare promenad till sen eftermiddag/tidig kväll borde inte vara svårt men hundar liksom barn är väldig uppmärksamma på när ens eget fokus av någon anledning brister om ens bara lite, lite granna.

För att tidigt en morgon traska runt kvarteret med en hund som är överlyckligt glad bara för att det är morgon och för att vi är ute och går och förmodligen även bara för att hon är hund vilket i sig många gånger kan räcka som anledning till att vara överlyckligt glad... Vill så gärna in i skogsdungen och springa runt lite som hon brukar men med en matte som nu är tröttare än tröttast och absolut inte alls vill pulsa runt i snön. Släpper taget om kopplet och tänker att jag väntar här en stund får hon springa in själv och uträtta sina behov... Då minsann far otyget i hunden, inte springer hon in i skogsdungen inte utan med kopplet efter sig studsar hon iväg genom trädgårdar istället och nonchalerar totalt att jag står och ropar efter henne. Något eller ganska mycket skamsen försöker jag följa hennes framfart genom trädgårdarna och hoppas på att ingen är hemma i de hus hon far runt tills hon plötsligt själv är nöjd och kommer skuttandes tillbaka till mig med viftande svans och stora bruna förväntansfulla ögon som tycks säga att här är jag nu vill jag ha en godis för att jag var så duktig och kom... Något förbittrad får jag svälja min ilska men någon godis blir det defenetivt inte iallafall utan tar tag i kopplet och släpat mig hemmåt med en glatt skuttande hund vid min sida... Sen får jag sova i ca två timmar innan det faktum att det hon skulle gjort på morgonpromenaden glömts bort och nu måste hon verkligen ut igen och det väldigt fort. Släpar mig ur sängen, släpar mig ut en runda till och nu om möjligt är hunden ännu gladare men denna gång håller jag i kopplet och hon uträttar sina behov och jag går in och lägger mig igen. Försöker somna om samtidigt som hon står i dörren till sovrummet och tittar på mig med de nu plötsligt väldigt ledsna ögonen och tycker nog att jag är hur tråkig som helst...

Denna besvikelse över att ha en sådan tråkig matte tar hon sedan snabbt igen under nästa promenad då vi går på ett ställe där hon kan springa lös. Nu har jag en hund som äter allt och det inkluderar verkligen allt förutom popcorn. Hon har en stor förkärlek till grillplatser och känner till varenda rastställe som finns efter våra promenadstråk. Nu när jag släpper henne lös sätter hon med full fart iväg mot just en sådan och även denna gång nonchalerar alla försök till inkallning från min sida. När jag själv kommer fram till den grillplats som hon så mycket riktigt genomsöker noggrant har hon nog redan lyckats lägga beslag på varenda kvarglömd smula och kan glatt återvända till mig igen... Att hon så duktigt kommer allla andra gånger jag kallar in henne räknas inte de få gånger hon själv har fått sniff på något som kan tänkas vara ätbart då existerar jag inte alls och ätbart i min hunds ögon är allt från lerklumpar, torkade löv, grästovor, kattskit till de riktigt stora fynden såsom stelfrusna halvätna gillkorvar kvarlämnade efter folk som haft utflykt.

Vinterlandskap utanför, allt är vitt och stilla, tyst och fridfullt. Det är nästan magiskt härligt vintrigt. Äntligen är snön tillbaka. Tyvärr kom den igår på min lediga dag (ledig dag före nattarbete så egentligen inte ledig alls)... Igår blåste det och snöade, hårda vassa blöta flingor som trängde sig in och smetatde sig fast på allt som de landade på. Igår var jag tvungen att rasta hunden ordentligt eftersom hon skulle sova med mig idag efter nattskiftet. Två timmars promenad stod vi ut med, sedan slokade även hon med öronen och hängde med huvudet där vi traskade fram. Idag väckte hon mig kl 12.50 genom att ligga och slicka på golvet under sängen. Jag rusade upp i tron om att hon låg och kräktes men hon var nog bara uttråkad.

Väl ute plöjde hon genom snön med en glädje som om hon vore valp igen. Själv befann jag mig i den berycktade bubblan som uppstår efter ett nattskift. Man är liksom inte närvarande, tröttheten bedövar bort alla former av intryck runt ikring en och en olustkänsla infinner sig i hela kroppen. Ändå tacksam att det bara var en singelnatt denna gång.

Hämtar sonen på skolan strax därefter, en tur till gymnsatiksalen för att leta reda på gymnastikskorna som inte kom med hem efter gympan i fredags. Stod och rotade i låren för kvarglömda kläder efter att ha gått igenom varenda omklädningsrum... Inte bara en en lår utan även två överfulla pappkartonger med kläder och det riktigt fina kläder. Jag hade god lust att plocka på mig allt som kunde komma till användning, vantar, mössor, underställ, gympakläder och tröjor i passande storlek men kunde inte förmå mig ta saker som inte var våra... Speciellt inte när sonen och hans kompis står bredvid och hjälper till med letandet och hur ska jag kunna klä min son i hans skolkamraters kvarglömda kläder... Nej bara lägga ner tanken men ändå, är det någonsin någon som gör anspråk på allt detta? Har föräldrar råd att köpa nytt så fort något försvinner eller har de själva ingen koll på vad som glöms kvar? Som singelmamma får jag ett smärre utbrott så fort något försvinner innan det passerat stadiet utslitet eller urvuxet. Har lyckats få min son att leta reda på kvarglömda kläder till den grad att han faktist otroligt sällan glömmer att få med sig grejor hem igen... Men nu är skorna spårlöst borta... Då kläcker sonens kompis att en annan klasskompis slängde hans skor i papperskorgen... Samma klasskompis har tidigare doppat samma skor i toaletten efter gympan också. Dags att bli arg igen... Åker hem, ringer mamman, hon ska prata med sin son, sonen ringer tillbaka för att förklara sig oskyldig och säger att han hittat skorna och lämnat dem till läraren... Nu kommer jag till det dilemmat att ska jag tro på min son eller på hans klasskompis? Självklart tror jag på min egen son men ska ringa läraren det första jag gör imorgon bitti... Nya gympadojor ingår inte i min budget förrens till höstterminen...

Nu är det så att tolvåriga småpojkar är totalt oskyldiga små helgon som aldrig gjort något fel när de ställs mot väggen... Det var alltid någon annan som började om de blir indragna i bråk, finns alltid förklarande ursäkter till varför saker går sönder, de själva har ju inte gjort något fel... De har ändå ett härligt självförtroende kvar där de tror att de är snabbast, duktigast, redan kan... Det är underbart härligt men i samma stund högst frustrerande...

Det är många gånger jag önskar min son en pappa. En pappa som är bäst, störst och starkast iallafall under den tiden de växer upp... En pappa som klämmer på armar och säger spagettimuskler i samma stund som han själv ska briljera med sina egna biceps, en pappa som vägrar förlora i spel utan tävlar fullt ut för att vinna över sin son, en pappa som hjälper till att peppa och bryta ner på samma gång... Vad gör man som ensam mamma, jo man peppar bara, man håller med och bygger upp, tröstar.. "visst du är jättestark, jättesnabb, jätteduktig, ja bäst i hela världen"...

Ibland flyger papparollen i en även som mamma. I sommras kläckte min son ur sig att han minsann springer snabbare än mig, gör du inte sa jag och upp till bevis jag slog honom i springtävlingen men sedan kommer all denna tröst in igen, Ok du hade ont i hälen och kunde inte springa ditt snabbaste, mina ben är ju dessutom längre än dina etc etc istället för att bara som en pappa mäta sina styrkor just så som killar gör för att konstatera att "pappa är bäst i hela världen!" 

Ja och så var det en sån dag igen, när inget går som man tänkt sig. Vaknar hastigt och lustigt vid fyra tiden på morgonen med känslan av att -s..t, jag har försovit mig.... det tar ett tag innan jag inser att det har jag nog inte ändå hinner tänka efter vilken dag och vilken tid och om jag faktist ska jobba eller inte. Men jo jobba ska jag, börjar kvart i sju, kan blunda någon timme till innan den obarmhärtige väckarklockan ringer. Hällregn ute, jag som alltid cyklar, brukar inte nedslås av lite regn men ajdå, imorse tog det emot... Vill ha snö och kallt det är ju iallafall januari... Tar bilen, luktar lite bränt, måste verkligen fylla på olja och det snart... Flexkortet borta, turligt nog upphittad av kollegor och inlagt i mitt skåp... Borde nog skaffa nytt hänglås till skåpet med... eller iallafall försöka smörja det gamla som jag inte vågar låsa med längre med risk för att få stå och kärva med nyckeln en kvart innan det äntligen går att låsa upp igen.

Vi bygger om på jobbet och idag en stor omrokad av expedition och rum och kablar, sladdar, larm, lampor, datorer, lådhurtsar, skrivbord, byggarbetare, datatekniker, elektriker och allt där till samtidigt som en stor patienttillströmmning, krånglande larmtelefon och allmänt kaos. Tur det var möte idag kl två kände jag, slipper undan för en stund. Kvart i två hamnar jag hos en dålig patient, säger sig själv, sen till mötet men kom iväg. Sonen hinner ringa under tiden jag sitter på mötet, får meddelande om det försöker smita undan och ringa upp vid ett antal tillfällen men mobilen säger upptaget under en timmes tid och ingen svarar på hemtelefon. Börjar bygga upp en oro. Att man bara kan föreställa sig de värsta skräcksenarion som bara tänkas går i sådana lägen. Samtidigt lugnar man sig själv med att -ja ja han är väl hos en kompis, ringde väl bara för att säga detta. Hör till saken att jag lovat att ringa och väcka honom från jobbet och se till att han kommer upp och kommer iväg till skolan. Väl på jobb hanns detta inte med riktigt och när jag väl ringde hem hade han redan hunnit åka iväg. Duktig han är kan sköta sig själv men en tagg av dåligt samvete nöter i mig, att jag inte bara kom ifrån och hann ringa upp och säga godmorgon åtminstonde...

Slutar jobbet ringer en gång till inget svar, går till bilen ringer en gång till inget svar. Kommer hem möts av hans skor i hallen plus fler skor och andas ut... Har kompis och de har ätit vad de själva kallar mellanmål inne på hans rum... Ja ja men "-ställ åtminstonde tillbaka mjölken i kylen och släng skräpet efter er"... detta är något jag säger mer än en gång kan poängteras. Ska vi ta itu med läxan före träningen, glömt läxboken, men hur kan du det du vet ju du har läxa.... irritationen börjar byggas upp. "-Ok dags och stänga tvspelet och börja göra sig iordning inför träningen" även detta sägs mer än en gång varpå sista gången i en alltför hög ton och en tv som stängs av mitt i ett spel... Katastrof men jag står med kläderna på i hallen och väntar, vi ska hinna skjutsa hem en kompis, hämta en annan och dessutom vill jag hinna till mitt träningspass med. Vi kommer iväg med andan i halsen, irritreade och någon minuts försening. Tränaren står utanför hallen, väntar på att någon ska komma och låsa upp då låset kärvar. Säger hejdå och skyndar vidare till min egen träning, hinner fram och byta om innan sonen ringer. Deras träning inställd... bara vända, hämta åka hem igen... Pizza till middag, föll för tjatet, tänkte köpa en och dela på men sonen JÄTTEHUNGRIG! åt en halv pizza, hade gått bra att dela ändå men får väl äta andra halvan som mellanmål imorgon. Risken är att den inte duger längre då... Min egen kropp som laddat efter att få ta ut sig på ett träningspass stannar upp och en frustration och olustkänsla infinner sig, kanske kanske hinner med imorgon tröstar jag mig men vet mycket väl att imorgon kommer jag inte hinna...

Äntligen har skolorna kommit igång igen. Man längtar lika mycket till skolstarten vid slutet av jullovet som man längtar till jullovet vid slutet av höstterminen. Jullovet är den tid på året där total oreda skapas, alla rutiner sätts ur spel, dygnsrytmen rubbas och en enorm trötthet infinner sig... Men nu så är skolan i full gång, allt vad jul innebär totalt bortstädat  och den normala ordningen är återställd. Och med skolstarten även det obligatoriska brevet "Lusdags"... brevet väcker en nyfikenhet - undrar vem som drabbats - fast det egentligen är totalt oväsentligt att veta det samtidigt som man drabbas av klåda i hårbottnen bara av att läsa ordet lus.

Vi har varit upphovsmakare till detta brev en gång endast under min sons 6 år i skolan. Det är fortfarande en stor skam kopplad till dessa ord "vi har elever i klassen som har drabbats av löss. Vi uppmanar till att syna barnen noggrant i håret och luskamma över vitt papper".  Jag tror i stort sett alla familjer någon gång drabbas av en lusinvation, alla känner iallafall med säkerhet till vilket arbete det är att lussanera ett hem men fortfarande råder det en skam över att va drabbad.  Turligt nog inga löss upptäckta denna gång efter noggrant kammande under gårdagskvällen...

Min son passade på att drabbas av löss precis när jag hade inlett ett förhållande med min dåvarande för ett par år sedan. Att krypa till korset och kontakta den man precis förälskat sig i för att tala om att:  -förresten, du borde nog luskamma dig,  vi råkar ha löss både jag och min son... Var en något pinsam situation. Han tog det dock bra och hade turligt nog klarat sig från dessa små kryp.

Strax efter hade jag med mig sonen hem till honom. Vi bodde 30 mil isär och det var första gången vi var där och hälsa på båda två. Började med middag och bio och väl hemma i soffan igen kände jag att jag mår inge vidare... Strax därefter bröt magsjukan ut och jag lämnade inte hans badrum förrän tidiga morgontimmen. Det värsta hade lugnat sig men känslan av att "rör mig inte låt mig få dö ifred eller sova tills jag är återställd" hade infunnit sig... 30 mil hem i bil därefter var en pärs, men vi fortsatte träffas även efter denna incidenten... Färhållandet tog slut nu i sommras men det är en annan historia....

Jag börjar det nya året med att förverkliga en tanke jag burit på det senaste halvåret nämligen detta... att blogga...

Anledningen till detta är att jag på något vänster hela tiden är otursförföljd, något som följt mig länge och som senaste halvåret tycks har bekräftats påtagligit. Därför tänkte jag nu skriva ner alla mina snöpligheter för att få lite perspektiv på det hela och dela med mig, ev kan det roa någon.

Nu menar jag inte at jag är olycksdrabbad på något sätt, jag och mina nära har god hälsa, jag har har fast jobb och som jag ser det själv relativt välordnat liv. Nej det jag menar är ungefär det som min sons pappa brukade säga till mig på den tiden vi var tillsammans, nämligen som så att: "det måste varit någon som svor en förbannelse den dagen du föddes"... Jag är alltså fullt införstådd i Murphys lag, känner mig lite som en Bridget Jones imellanåt men saknar hennes laster. Jag röker inte, dricker inte alltför ofta och är inte överviktig. Jag behöver varken sluta med osunda vanor eller börja med sunda... Vad ska jag då ge för nyårslöfte tro inför detta år 2013! 13! Otursnummret i full bemärkelse, året då min son kommer fylla 13 år! 13 igen samt tonåring, om mitt hår inte hunnit bli grått ännu så vete tusan om det klarar att hålla färgen genom detta år med. Eftersom jag ständigt återkommer till stadiet singel och inte har något förhållande för närvarande lovade jag mig själv alltså två saker:

1 - internetdejtingkontakt, något jag aldrig provat tidigare.

2 - blogga.

Jag har nu börjat med båda och mina missöden kommer dokumenteras. Förhoppningsvis får jag även skörda några framgångar med under det kommande året men än så länge ser det mörkt ut.... Plånboken är redan tom i stort sett, internetdejting kostade visst en slant samt att jag missat att betala in för min sons jultidningar. Han hade turligt nog inte sålt till fler än mig, sin mormor och min svägerska men mormor är trots allt en stor bidragare till att han kan få en premie han vill ha (vill någorlunda ha iallafall) så det sved till lite extra ändå när den obetalda räkningen dök upp bland de andra obetalda räkningarna under mellandagarna.

Och så skjuter jag upp samtalet med verkstaden för att åtgärda de trasiga ABS bromsarna på bilen ännu en månad.

Och till slut vem är då jag?

En 37 årig ensamstående mamman med full vårdnad och heltids arbete som sjuksköterska. I mitt hem finns även en hund och en katt. Katten bor hos mig på nåder, han var en helt otippad födelsedagspresent till min son för snart 4 år sedan och trots att min hjärna sa nej vi bor trångt, vi kan inte ha katt sa mitt hjärta ok och min mun ja. Jag sa till katten att ska du bo här får du äta vad som serveras, undvika att få mask, och göra dina behov ute men absolut inte i gårdens sandlåda samt hålla dig frisk. Han har dock inte kunnat hålla sig till överenskommet på någon av punkterna. Nu senast har han precis repat sig igen efter kattslagsmål som orskade fula bitsår på halsen som i sin tur orsakat en stor böld som krävde besök hos veterinär för dränering och antibiotika behandling.