Haft en toppenhelg i Sälen, humöret på topp och energin på topp men sen, hem igen till jobb och hushåll... Där falerade allt plötsligt...

Jag har ett fantastiskt roligt jobb och underbara kollegor men en arbetsbelastning som knäcker även den mest tålmodiga. Det står till och med dagligen i tidningarna om den höga belastning inom vården, politiker, sjukvårdsanställda, fackliga ja alla uttalar sig men absolut inget händer, eller jo det händer visst saker,  belastningen ökar ytterligare. Har snart ett lönesamtal framför mig. I ärlighetens namn orkar inte ens gå dit. Min löneförhöjning är redan bestämd och det handlar om några hundralappar. När man uttrycker sin besvikelse kommer samma snyfthistoria om hur lite pengar landstinget har, buhu buhu. Att min hyra, bensinpriser, matpriser etc stiger relevant mer än min lön är totalt inaktuellt. Sedan kommer frågan:

- och vad tycker du att du bidrar med på denna arbetsplats? (Typ varför är ens du förtjänad att jobba här?)

Kanske kan börja med en vanlig tisdagskväll som larmansvarig, kommer till jobbet kastas direkt in i första larmet som är på ingång utan att få en egentlig överblick över hur situationen på jobbet ser ut för tillfället, hinner däremot ursäkta väntetider för en patient som hugger tag i mig i korridoren. Vet inte vem patienten är vad den söker för eller när den kom men får ändå denna gång stå till svars för de långa väntetider som råder. Jag ursäktar ett system som jag själv tycker är totalt genomuselt. Sväljer en klunk av mitt kaffe häller ut resten och börjar jobba, larm ett, larm två, larm tre etc. Jag torkar spyor, ruskar liv i alkolister, får ta emot kränkningar från påtänd med polistransport, springer för akuteröntgen och behandling av stroke, sorterar och fördelar ut resurser att ta emot en trafikolycka möter vissa med  andningsbesvär andra med bröstsmärtor, plötsligt ett barn med svåra andningsbesvär etc. Ja faktist allt möjligt. Minns inte enns när jag går hem vilka jag egentligen träffat under mitt arbetspass. När det är lungt på larmfronten hjälper till där behövs och alla behöver hjälp både patienter och kollegor. Jag riskerar min egen legitimation vid flera tillfällen då arbetsbelastningen gör att jag inte hinner utföra de arbetsrutiner jag är ålagd att utföra. Även om jag nu hinner detta är jag ändå hela tiden ansvarig för att prioritera rätt, vem är sjukast av de sjuka, jag har två med akut behov att träffa läkare men bara en läkare, vad göra?

Dessutom är det så mycket mer, det är människor....  möten, känslor, smärta, sorg, frustration, rädsla och oro. Jag är alltid där, inget kontor att gömma mig på, ingen telefon jag kan knappa in upptagen på, inga avbrott med flådiga lunchraster på stan, knappt ens tid att själv få gå på toaletten för egen del. När jag slutar mitt arbetspass värker det i benen, jag är tom i huvudet och andedräkten avslöjar att jag druckit alldeles för lite vätska.

 Men jag har ett fantastiskt roligt jobb. Tyvärr uppskattas inte mitt arbete av ledningen, av landstinget. Jag är bara en bricka i spelet, kan bytas i deras mening, har ingen rätt att ta min semester när jag vill, har ingen rätt att protestera mot idiotiska beslut fattade av högre makter, nej tycker de plötsligt att jag ska ändra arbetsätt igen så ändrar jag arbetssätt och jobbar undan. Och ändrat arbetssätt har jag gjort ett antal gånger, byter rutiner och flyttar om, igen och igen och igen. Vad vi på golvet säger spelar inte så stor roll, nej någon med högre lön och bättre privilegier ska bestämma för oss men förbättring uteblir hur de än gör och belastningen ökar. Den enkla lösningen som mer resurser i form av personal samt fler vårdplatser den har de ännu inte kommit på de där beslutsfattarna, Nej det gäller att hålla hårt i plånboken och ödsla pengarna på helt andra saker än ökad patientsäkerhet och god vård.

Detta var jobbet det. Sedan var det ju hemmet med, bilen står fortfarande på verkstaden utan att felet riktigt kunnat åtgärdas ännu men bilen startar inte och det är bara det enda jag begär av min bil. Att starta, rulla och frakta mig dit jag behöver. Men jag cyklar.

Städa ska man också hinna, tvätta, diska, dammsuga, läxläsning, hundpromenader slänga den döda krukväxten i sovrumsfönstret, byta glödlampan i hallen, ställa tillbaks skidorna i förrådet etc. Vet inte varför allt har havererat just nu, får det bara inte gjort utan skjuter upp till morgondagen och gör bara det absolut nödvändniga för stunden. Är det för att jag går och tänker på en gift man jag råkade falla för?, Är det för jag är totalt utsliten av mitt jobb? Är det för att jag går och håller tummarna för att jag kan få min sommarsemester då min son har sommarlov? Är det för att jag för tillfället har högre utgifter än vad min ekonomi tillåter och jag ständingt går med en tanke på hur jag ska fördela och prioritera? Är det för att vintern tog omtag och jag är trött på att cykla i minusgrader och snålblåst?

Men jag hade en underbart härlig ledig helg i Sälen....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som jag skrivit tidigare är jag kär i en gift man. En man som under två års tid nu är uppe i två män. Alltså två gifta män och ja jag är förälskad i dom båda två.... Två helt olika personligheter och hur knepigt som helst, trodde inte detta om mig ...

Det blev sommar! Trettio grader varmt i drygt en vecka, jag har fyra dagar ledigt från jobbet och planerar en tur mot kusten med sonen. Jag får ju inte ut semester i sommar eftersom jag bytt arbetsplats i juni men ambitionen att uttnyttja lediga daga...

Förra nyårslöften att börja blogga och att gå med på datingsida stöp väl kanske inte enns halvvägs igenom.   Mycket vatten runnit under bron sedan sist men summa summarium är status +/- 0... Sitter för tillfället den sista dagen på juni månad m...

Fest ikväll, lönehelg, fint väder, vår i luften säkert mycket folk ute i farten. Hållt på mig, väntat tills idag, planerad fest en lördagskväll. Men så blir barnvakten sjuk, ingen kompis tillgänglig att sova över hos. Blir återbud och hemmakväll. Tur...

När allt känns svårt... Det är underbart att cykla en tidig vårdag till jobbet, solen börjar värma lite, fåglarna kvittrar, vårblommor börjar nalkas, det är ljust och gruset bortsopat. Det är nu man ska vara som piggast eller?...   Vårdepression...