Tre  arbetsnätter avklarade, brukar kunna ordna med hundvakt då jag jobbar men inte denna gång. Tre nätter = tre mornar som jag kommer hem, väcker sonen, i detta väglag även skjutsar till skolan för att sedan rasta hunden innan jag får gå och lägga mig. Att få en hund och sova tre hela dagar för att vänta med ytterligare promenad till sen eftermiddag/tidig kväll borde inte vara svårt men hundar liksom barn är väldig uppmärksamma på när ens eget fokus av någon anledning brister om ens bara lite, lite granna.

För att tidigt en morgon traska runt kvarteret med en hund som är överlyckligt glad bara för att det är morgon och för att vi är ute och går och förmodligen även bara för att hon är hund vilket i sig många gånger kan räcka som anledning till att vara överlyckligt glad... Vill så gärna in i skogsdungen och springa runt lite som hon brukar men med en matte som nu är tröttare än tröttast och absolut inte alls vill pulsa runt i snön. Släpper taget om kopplet och tänker att jag väntar här en stund får hon springa in själv och uträtta sina behov... Då minsann far otyget i hunden, inte springer hon in i skogsdungen inte utan med kopplet efter sig studsar hon iväg genom trädgårdar istället och nonchalerar totalt att jag står och ropar efter henne. Något eller ganska mycket skamsen försöker jag följa hennes framfart genom trädgårdarna och hoppas på att ingen är hemma i de hus hon far runt tills hon plötsligt själv är nöjd och kommer skuttandes tillbaka till mig med viftande svans och stora bruna förväntansfulla ögon som tycks säga att här är jag nu vill jag ha en godis för att jag var så duktig och kom... Något förbittrad får jag svälja min ilska men någon godis blir det defenetivt inte iallafall utan tar tag i kopplet och släpat mig hemmåt med en glatt skuttande hund vid min sida... Sen får jag sova i ca två timmar innan det faktum att det hon skulle gjort på morgonpromenaden glömts bort och nu måste hon verkligen ut igen och det väldigt fort. Släpar mig ur sängen, släpar mig ut en runda till och nu om möjligt är hunden ännu gladare men denna gång håller jag i kopplet och hon uträttar sina behov och jag går in och lägger mig igen. Försöker somna om samtidigt som hon står i dörren till sovrummet och tittar på mig med de nu plötsligt väldigt ledsna ögonen och tycker nog att jag är hur tråkig som helst...

Denna besvikelse över att ha en sådan tråkig matte tar hon sedan snabbt igen under nästa promenad då vi går på ett ställe där hon kan springa lös. Nu har jag en hund som äter allt och det inkluderar verkligen allt förutom popcorn. Hon har en stor förkärlek till grillplatser och känner till varenda rastställe som finns efter våra promenadstråk. Nu när jag släpper henne lös sätter hon med full fart iväg mot just en sådan och även denna gång nonchalerar alla försök till inkallning från min sida. När jag själv kommer fram till den grillplats som hon så mycket riktigt genomsöker noggrant har hon nog redan lyckats lägga beslag på varenda kvarglömd smula och kan glatt återvända till mig igen... Att hon så duktigt kommer allla andra gånger jag kallar in henne räknas inte de få gånger hon själv har fått sniff på något som kan tänkas vara ätbart då existerar jag inte alls och ätbart i min hunds ögon är allt från lerklumpar, torkade löv, grästovor, kattskit till de riktigt stora fynden såsom stelfrusna halvätna gillkorvar kvarlämnade efter folk som haft utflykt.

Vinterlandskap utanför, allt är vitt och stilla, tyst och fridfullt. Det är nästan magiskt härligt vintrigt. Äntligen är snön tillbaka. Tyvärr kom den igår på min lediga dag (ledig dag före nattarbete så egentligen inte ledig alls)... Igår blåste det och snöade, hårda vassa blöta flingor som trängde sig in och smetatde sig fast på allt som de landade på. Igår var jag tvungen att rasta hunden ordentligt eftersom hon skulle sova med mig idag efter nattskiftet. Två timmars promenad stod vi ut med, sedan slokade även hon med öronen och hängde med huvudet där vi traskade fram. Idag väckte hon mig kl 12.50 genom att ligga och slicka på golvet under sängen. Jag rusade upp i tron om att hon låg och kräktes men hon var nog bara uttråkad.

Väl ute plöjde hon genom snön med en glädje som om hon vore valp igen. Själv befann jag mig i den berycktade bubblan som uppstår efter ett nattskift. Man är liksom inte närvarande, tröttheten bedövar bort alla former av intryck runt ikring en och en olustkänsla infinner sig i hela kroppen. Ändå tacksam att det bara var en singelnatt denna gång.

Hämtar sonen på skolan strax därefter, en tur till gymnsatiksalen för att leta reda på gymnastikskorna som inte kom med hem efter gympan i fredags. Stod och rotade i låren för kvarglömda kläder efter att ha gått igenom varenda omklädningsrum... Inte bara en en lår utan även två överfulla pappkartonger med kläder och det riktigt fina kläder. Jag hade god lust att plocka på mig allt som kunde komma till användning, vantar, mössor, underställ, gympakläder och tröjor i passande storlek men kunde inte förmå mig ta saker som inte var våra... Speciellt inte när sonen och hans kompis står bredvid och hjälper till med letandet och hur ska jag kunna klä min son i hans skolkamraters kvarglömda kläder... Nej bara lägga ner tanken men ändå, är det någonsin någon som gör anspråk på allt detta? Har föräldrar råd att köpa nytt så fort något försvinner eller har de själva ingen koll på vad som glöms kvar? Som singelmamma får jag ett smärre utbrott så fort något försvinner innan det passerat stadiet utslitet eller urvuxet. Har lyckats få min son att leta reda på kvarglömda kläder till den grad att han faktist otroligt sällan glömmer att få med sig grejor hem igen... Men nu är skorna spårlöst borta... Då kläcker sonens kompis att en annan klasskompis slängde hans skor i papperskorgen... Samma klasskompis har tidigare doppat samma skor i toaletten efter gympan också. Dags att bli arg igen... Åker hem, ringer mamman, hon ska prata med sin son, sonen ringer tillbaka för att förklara sig oskyldig och säger att han hittat skorna och lämnat dem till läraren... Nu kommer jag till det dilemmat att ska jag tro på min son eller på hans klasskompis? Självklart tror jag på min egen son men ska ringa läraren det första jag gör imorgon bitti... Nya gympadojor ingår inte i min budget förrens till höstterminen...

Nu är det så att tolvåriga småpojkar är totalt oskyldiga små helgon som aldrig gjort något fel när de ställs mot väggen... Det var alltid någon annan som började om de blir indragna i bråk, finns alltid förklarande ursäkter till varför saker går sönder, de själva har ju inte gjort något fel... De har ändå ett härligt självförtroende kvar där de tror att de är snabbast, duktigast, redan kan... Det är underbart härligt men i samma stund högst frustrerande...

Det är många gånger jag önskar min son en pappa. En pappa som är bäst, störst och starkast iallafall under den tiden de växer upp... En pappa som klämmer på armar och säger spagettimuskler i samma stund som han själv ska briljera med sina egna biceps, en pappa som vägrar förlora i spel utan tävlar fullt ut för att vinna över sin son, en pappa som hjälper till att peppa och bryta ner på samma gång... Vad gör man som ensam mamma, jo man peppar bara, man håller med och bygger upp, tröstar.. "visst du är jättestark, jättesnabb, jätteduktig, ja bäst i hela världen"...

Ibland flyger papparollen i en även som mamma. I sommras kläckte min son ur sig att han minsann springer snabbare än mig, gör du inte sa jag och upp till bevis jag slog honom i springtävlingen men sedan kommer all denna tröst in igen, Ok du hade ont i hälen och kunde inte springa ditt snabbaste, mina ben är ju dessutom längre än dina etc etc istället för att bara som en pappa mäta sina styrkor just så som killar gör för att konstatera att "pappa är bäst i hela världen!"