Haft en toppenhelg i Sälen, humöret på topp och energin på topp men sen, hem igen till jobb och hushåll... Där falerade allt plötsligt...

Jag har ett fantastiskt roligt jobb och underbara kollegor men en arbetsbelastning som knäcker även den mest tålmodiga. Det står till och med dagligen i tidningarna om den höga belastning inom vården, politiker, sjukvårdsanställda, fackliga ja alla uttalar sig men absolut inget händer, eller jo det händer visst saker,  belastningen ökar ytterligare. Har snart ett lönesamtal framför mig. I ärlighetens namn orkar inte ens gå dit. Min löneförhöjning är redan bestämd och det handlar om några hundralappar. När man uttrycker sin besvikelse kommer samma snyfthistoria om hur lite pengar landstinget har, buhu buhu. Att min hyra, bensinpriser, matpriser etc stiger relevant mer än min lön är totalt inaktuellt. Sedan kommer frågan:

- och vad tycker du att du bidrar med på denna arbetsplats? (Typ varför är ens du förtjänad att jobba här?)

Kanske kan börja med en vanlig tisdagskväll som larmansvarig, kommer till jobbet kastas direkt in i första larmet som är på ingång utan att få en egentlig överblick över hur situationen på jobbet ser ut för tillfället, hinner däremot ursäkta väntetider för en patient som hugger tag i mig i korridoren. Vet inte vem patienten är vad den söker för eller när den kom men får ändå denna gång stå till svars för de långa väntetider som råder. Jag ursäktar ett system som jag själv tycker är totalt genomuselt. Sväljer en klunk av mitt kaffe häller ut resten och börjar jobba, larm ett, larm två, larm tre etc. Jag torkar spyor, ruskar liv i alkolister, får ta emot kränkningar från påtänd med polistransport, springer för akuteröntgen och behandling av stroke, sorterar och fördelar ut resurser att ta emot en trafikolycka möter vissa med  andningsbesvär andra med bröstsmärtor, plötsligt ett barn med svåra andningsbesvär etc. Ja faktist allt möjligt. Minns inte enns när jag går hem vilka jag egentligen träffat under mitt arbetspass. När det är lungt på larmfronten hjälper till där behövs och alla behöver hjälp både patienter och kollegor. Jag riskerar min egen legitimation vid flera tillfällen då arbetsbelastningen gör att jag inte hinner utföra de arbetsrutiner jag är ålagd att utföra. Även om jag nu hinner detta är jag ändå hela tiden ansvarig för att prioritera rätt, vem är sjukast av de sjuka, jag har två med akut behov att träffa läkare men bara en läkare, vad göra?

Dessutom är det så mycket mer, det är människor....  möten, känslor, smärta, sorg, frustration, rädsla och oro. Jag är alltid där, inget kontor att gömma mig på, ingen telefon jag kan knappa in upptagen på, inga avbrott med flådiga lunchraster på stan, knappt ens tid att själv få gå på toaletten för egen del. När jag slutar mitt arbetspass värker det i benen, jag är tom i huvudet och andedräkten avslöjar att jag druckit alldeles för lite vätska.

 Men jag har ett fantastiskt roligt jobb. Tyvärr uppskattas inte mitt arbete av ledningen, av landstinget. Jag är bara en bricka i spelet, kan bytas i deras mening, har ingen rätt att ta min semester när jag vill, har ingen rätt att protestera mot idiotiska beslut fattade av högre makter, nej tycker de plötsligt att jag ska ändra arbetsätt igen så ändrar jag arbetssätt och jobbar undan. Och ändrat arbetssätt har jag gjort ett antal gånger, byter rutiner och flyttar om, igen och igen och igen. Vad vi på golvet säger spelar inte så stor roll, nej någon med högre lön och bättre privilegier ska bestämma för oss men förbättring uteblir hur de än gör och belastningen ökar. Den enkla lösningen som mer resurser i form av personal samt fler vårdplatser den har de ännu inte kommit på de där beslutsfattarna, Nej det gäller att hålla hårt i plånboken och ödsla pengarna på helt andra saker än ökad patientsäkerhet och god vård.

Detta var jobbet det. Sedan var det ju hemmet med, bilen står fortfarande på verkstaden utan att felet riktigt kunnat åtgärdas ännu men bilen startar inte och det är bara det enda jag begär av min bil. Att starta, rulla och frakta mig dit jag behöver. Men jag cyklar.

Städa ska man också hinna, tvätta, diska, dammsuga, läxläsning, hundpromenader slänga den döda krukväxten i sovrumsfönstret, byta glödlampan i hallen, ställa tillbaks skidorna i förrådet etc. Vet inte varför allt har havererat just nu, får det bara inte gjort utan skjuter upp till morgondagen och gör bara det absolut nödvändniga för stunden. Är det för att jag går och tänker på en gift man jag råkade falla för?, Är det för jag är totalt utsliten av mitt jobb? Är det för att jag går och håller tummarna för att jag kan få min sommarsemester då min son har sommarlov? Är det för att jag för tillfället har högre utgifter än vad min ekonomi tillåter och jag ständingt går med en tanke på hur jag ska fördela och prioritera? Är det för att vintern tog omtag och jag är trött på att cykla i minusgrader och snålblåst?

Men jag hade en underbart härlig ledig helg i Sälen....

Får man äta middag med en gift man? Varför vill en gift man bjuda en på middag? Vem är boven i dramat när detta så sker? Vem drabbas hårdast när känslor finns med i spelet? Uppstår känslor överhuvudtaget?

Moraliska dilemman är aldrig roligt att ställas inför, man provar sin egen helhet för att upptäcka att man kanske inte alls är så reko som man hoppas att man egentligen är. Varför är just den mannen som jag haft en otroligt trevlig kväll med gift och skulle jag haft lika trevligt om han inte var gift utan att tycke skulle förväntas uppstå? vilka krav skulle följa med detta...

Inte lätt att vara singel heller alla gånger när man alltid får styra allt själv, finns ingen backup när man är trött, sliten och nere. Finns ingen varm famn att krypa upp i, ingen middag som lagas eller hus som städas... Allt finns kvar i väntan på att det ska bli gjort och den enda som gör detta är du själv, förr eller senare... Ingen att diskutera barn med, ingen som lägger sig i diskusioner står på samma sida i uppfostringskonflikter, ingen som man själv kan glädja genom att finnas där, ställa upp, samarbeta med och dela på livets vardagsvedermödor.

Som singel ska man alltid vara allert, man ska orka med att umgås och hålla kontakten med vänner, orka vara ute och festa natten lång fräsch och fixad, vara en god mamma och ägna mycket tid åt aktiviter och umgänge med barn, sköta heltidsabete och utvecklas, sköta hem och hushåll, trädgård och bil, planera semestrar, läsa läxor, skjutsa och hämta, planera barnvakt, hålla sig i trim och vara social, glad och attraktiv. Dessutom ska man fixa detta på bara en lön. Det är ett evigt fixande och trixande in i det sista.

När man då blir utbjuden, uppmärksammad, får komplimanger och lite omtanke och kan släppa allt för en kväll för att bara sitta och umgås med trevligt sällskap god mat och gott vin ska man då tacka nej till detta?

Jag gjorde inte det, jag tog en kväll åt mig själv, myste och hade trevligt utan att på något sätt försaka någon annan och fick då också en kväll av vardagslyx. Sedan att det bara är en kväll spelar ingen roll. Varför behandlar då mannen som är gift mig bättre än de senaste två män som jag trots allt har levt i ett förhållande med? Är det för att vi båda vet att detta blir det inget mer utav, inga krav, inga förväntningar ingen vånda om hur den andra partnern tycker och tänker utan bara en enkel trevlig kväll här och nu.... 

Ledigt sportlov till sitt slut, snö på marken och fint väder hela veckan men vad händer, febern slår till... Tredje dagen in på sportlovet släpar jag ut sonen i skidspåret, det är härligt väder strålande sol och vindstilla till skillnad från pinblåsten på sjön dagen innan när vi var ute och pimpla. Han klagar lite på ont i halsen och är trött och hängig men men tänker jag och släpar runt honom ett varv till i 2,5 km spåret efter att vi gjort paus och grillat. Det var ju så skönt ute, ville stanna i solen ett tag till.

Dagen efter har vi "stämt träff" i pulkabacken. Sonen blek och trött och klagar på ont i halsen och ont i huvudet. Som utbildad sjuksköterska med tendens att vara hönsmamma släpar jag ändå med min son till pulkabacken med tanken om att sol och frisk luft trots allt är bra. Blir inte så lång utflykt, han orkar bara åka något åk och blir sedan sittandes och fryser. Jag får kapitulera och återvända till soffa och tv. Flämtande huttrande och febervarm kryper han ihop hos mig i soffan lillkraken och vi laddar upp med dricka och film. Sedan förflyter återstående delen av sportlovet i hemmets varma vrå febrig och trött.

Sportlov nr tre på rad som ödslas på sjukdom. Två år tidigare fick han vattkoppor precis lagom till sportlovet och förra året opererades polyperna bort... Själv tyckte jag då sportlovet var en bra tid för detta med tanken på att inte behöva missa några skoldagar. Känner nog nu att det är dags att bryta denna trend inför nästa år... Kanske kanarieresa istället, eller alpsemester... Imorgon blir det trisslott måste kamma hem vinsten denna gång kanske...