Som jag skrivit tidigare är jag kär i en gift man. En man som under två års tid nu är uppe i två män. Alltså två gifta män och ja jag är förälskad i dom båda två....

Två helt olika personligheter och hur knepigt som helst, trodde inte detta om mig själv egentligen men ja jag önskar och vill att saker och ting kunde vara annorlunda...

Jag har inget som helst syfte att involvera, sabotera, orsaka skilsmässor och egentligen ska jag bara bryta mig ur allt för det är ju jag som slits men nej jag kan inte. Jag borde men vill inte, kan inte, orkar inte...

En av dessa män har nu varit oförsiktig utav sig och det har framkommit saker som kan misstänka att vi har en relation till varandra. Och vad händer då? Vem blir syndabocken i dramat och vem pekas ut som orsaken till allt. Jo det blir ju självklart jag själv. Plötsligt får jag utstå hat och förrakt. Jag som själv inte tagit intiativ till att utveckla dessa relationer utan faktist blivit uppvaktad, förförd och ja... förälskad... och trots att jag faktist vet... mannen i fråga är upptagen!!!.... har jag ändå trillat dit. Till detta hör ju också alla känslor av svartsjuka gentemot den familjen han tillhör, skam, skuldkänslor och en sorg just för att inte kunna få den som jag vill ha, inte kunna få vara med, leva med vara öppen i den kärlek jag faktist känner för personerna i fråga...

Det här är människor som jag vill ha nära mig, jag vill inte förlora dom, dom ger mig en sån enorm glädje av att bara finnas till och det ända jag vill är att kunna få uppleva den glädjen men nej just det det går ju inte, jag är ju bara den andra kvinnan...

Skulle jag då vilja att de skilde sig för min skull?

Nej absolut inte... eller jo det skulle jag väl, men inte på de villkoren, inte att jag är orsak till att familjer splittras inte dyka in i någon annas liv och ta över rollen efter den tidigare, ta över ansvar för det som redan finns i en etablerad familj... nej och återigen nej det vill jag inte!!!

Jag får återigen bita ihop, gå vidare, inte känna det jag känner, inte önska något annorlunda, inte tro på något som inte går att tro på inte förlita mig på någon egentligen utan fortsätta singel med allt vad det innebär att vara singel, ensamtstånde, hårt arbetande med ekonomiska begränsningar... För familjen är ju det som är starkast, där har man varandra i vått och torrt med stöd och stöttning, det är där tryggheten vilar, Eller???

Det blev sommar! Trettio grader varmt i drygt en vecka, jag har fyra dagar ledigt från jobbet och planerar en tur mot kusten med sonen. Jag får ju inte ut semester i sommar eftersom jag bytt arbetsplats i juni men ambitionen att uttnyttja lediga dagar till fullo finns.

Nåväl anländer till min kompis och hennes barn. Planerna för heldag på klipporna med sol, bad och krabbfiske. Matsäcken för morgondagen planeras. Följande dag ska jag ta med barnen på havsfiske!

På morgonen har regnet hunnit dra in. Det blåser och vi försöker febrilt hitta på annat utflyktsmål än klipporna. Det blir kort utflykt till närmaste badsjö, två av fyra barn hinner doppa sig och vi hinner precis packa upp picnicen innan nästa regnskur kommer, det blir flykt tillbaka till hemmet. Funderar på biobesök men kan inte samsas om vilken film som ska ses. Dessutom kommer meddelande om att fisketuren blir inställd pga ogynsamma väderförhållanden. Turligt nog spricker vädret upp något följsnde dag och vi kommer ut på lite utflykt iaf innan det är dags att åka hemmåt igen. Har besök på hemmaplan med som vill hinna träffa innen åter till arbete.

Som sagt vad ingen semester alls i sommar i utbyte mot bättre lön och bättre arbetsförhållanden. Det var med sorg jag sa upp mig från mitt gamla jobb men inom landstinget finns inga förmåner alls för den anställda. En arbetsstiuation och en lönesättning som känns som ett hån och jag har varit såååå trött senaste halvåret. Är fortfarande lika trött, har tappat stinget helt rent utsagt. Dystert vemod som ligger över mig och min ända prioritering senate tiden har varit att få sova. Finns risk att inte få sömn och jag backar ur totalt. Att ha givit upp sommarsemester känns också tungt eftersom det är semester jag behöver mer än någonsin. Tänk bara att vara ledig att till och med ha möjlighet att hyra stuga åk bort bara vara... bada, äta, sola, vila.... slippa vårda och ta hand om, ständigt närvarande stänigt behövd oavsett tid på dygnet... Tänka att bara få gå på semester

Förra nyårslöften att börja blogga och att gå med på datingsida stöp väl kanske inte enns halvvägs igenom.

Mycket vatten runnit under bron sedan sist men summa summarium är status +/- 0...

Sitter för tillfället den sista dagen på juni månad med morgonrock och duntofflor inomhus och kurar med varmt kaffe. Fryser. Har ingen semester i sommar men en veckas ledighet mitt i allt jobbande ändå. Inne på dag 4 av 7. Regnar fortfarande ute och mina planer för denna ledighet börjar sköljas bort en efter en i takt med regnet. Blir ingen tripp ner till kusten för att njuta lite saltvattenstänk och varma klippor samtidigt som sonen skulle få tillfälle att komma ut på fisketur. Ingen makrill att lägga på grillen en varm sommarkväll. Inga dagar med picnickorg på stranden eller heldag på vattenland. Får spara till nästa ledighet...

Vad jag har gjort då? Städat plockat, filat på uppsatsarbete som behövde kompletteras ytterligare en gång innan fick sommarlov helt från min vidareutbildning och nu sitter och väntar vansinningt mycket på att bankerna ska öppna. Ja det var ju det här med kontokort och internet... Någon, låt mig säga "dj... förb... sk*... idioti..." plockar pengar från mitt konto. Spärrade kortet fick ett nytt precis innan helgen, skulle betala mina räkningar och vips igen var kontot naprat på...¨H...ete¨"!.. Spärrat kort igen glömde ju självklart se till att räkningar blev betalda och inga kontanter och 1 timme och 40 min kvar innan banken öppnar... Inte kunnat sova speciellt gott inatt. Annars riktig sjusovare speciellt framåt morgonkvisten men inte idag inte... uppe i ottan och lyssnar på regnet...

Sonen sover utanför i tält på tomten med två kompisar. Tältet har istort sett fallit samman och är plaskblött. Funderar på hurpass blöta de är innanför tältduken men än så länge verkar de fortfarande sova gott. Är ju trots allt sommarlov, får de komma in och värma sig med frukost och varm choklad när de vaknar till liv. Var ju det också, skulle ju passat på att måla staketet också dessa lediga dagar när nu utflykten till västkusten blev inställd. Har dock inte varit uppehålla många timmar nog så det gått komma igång.

Sammafattnig sedan senaste inlägget när det nu var låt säga ett år sedan...

Börjat plugga vidareutbildning... Ett år klart, ett år på halvfart kvarstår... Behövt gå ner 10% i arbetstid för att orka med detta men inget stöd eller ekonomisk ersättning från arbetsgivare... Sagt upp mig från det jobb jag älskar, delvis lite pga detta samt delvis pga av fått jobb med något bättre lön och betydligt bättre arbetsvillkor vilket gör att jag kan jobba heltid samtidigt som jag pluggar och ekonomin som redan släpar långt efter har en möjlighet att komma ikapp. Nackdelen att sommarsemestern försvann men känns just nu som det kvittar lika. Var min tur i år att ha junisemester annars. Med tanke på att juni snart är avklarat och att jag ändå får ut sammanlagt mer ledig dagar i sommar ändå gör att det för tillfället känns helt ok att spara semesterdagar. Sved lite i MAj månad däremot när slutklämmen på skolterminen gjorde sig till känna och jag jobbade mitt imellan två jobb dessutom vilket gjorde mig så trött så tanken på att jag gett upp min sommarsemester sved ordentligt. Kanske tänkom kan vara ledig några veckor i vinter och åka på solsemester! Letar letar letar luckor i kalender priser och resmål. Håller tummarna att det går att få till!

Datingfronten då som ingick i samma nyårslöfte som bloggandet... Detta med internet sidor förkastade jag snabbt... Vet inte varför bara orkar inte, vill inte, känns för mig idiotiskt och fånigt. Haft en kort, storamande, intensiv relation... Uppvaktad av gift man, föll dit, lurad, förälskad, dumpad eller inte vet inte riktigt hur allt slutar mer än i respekt mot alla om möjligt inblandade parter som inte förtjänas såras men med resultat av att hjärtat har fått sig ytterligare en törn. Att det ska vara så svårt att tänka logiskt när känslor involveras... Att det ska vara så svårt att känna dessa känslor alls... Att det inte kan finnas någon med samma villkor som jag själv som plötsligt bara korsar min väg...

Sonen ett år åldre, gått sitt första år på högstadiet. Vuxit enormt, kommit i målbrottet, haft sin första flickvän och även gjort slut med denna. Skoltrötthet, lärartrots, tonårstrots i all allmänhet. Min älskade lilla pojk är nu bara 1½ cm kortare än mig med skor större än finlandsfärjor och finnar i pannan.

Fest ikväll, lönehelg, fint väder, vår i luften säkert mycket folk ute i farten. Hållt på mig, väntat tills idag, planerad fest en lördagskväll. Men så blir barnvakten sjuk, ingen kompis tillgänglig att sova över hos. Blir återbud och hemmakväll. Tur i oturen ändå, sonen cyklar omkull när jag är ute med hunden. Fått hjälp hem av kompisarna men ligger på sängen med skarpsår lite överallt och armen i en onaturlig ställning. Jag ser framför mig en lördagkväll på akuten och fasar lite för detta men efter sårtätt och genomgång verkar inget vara brutet iallafall. Bara såren som svider och gör ont. 

 En annan kväll, en annan gång innan sommarschemat kommer igång... Sen verkar alla helger före semestern vigda åt arbete. Vigd åt landstinget, inte livsegen, inte betald den lön man arbetar för och faktist förtjänar. Ändå är det trots allt vi sjuksköterskor som får hela verksamheten att gå runt skulle jag tro. Måna om våra patienter ger vi allt och lite till med besparingar till trots. Men med den höga arbetsbelastningen håller man inte att leva upp till patienternas behov, måste sålla, måste vända ryggen till, måste låta vänta. Det är inte så vi som jobbar vill ha det, det är ledningen som gör att det blir så men vi är ansiktet som syns, vi som får ta klagomål och utskällningar och dessutom tampas med vårt eget samvete, jag måste göra men hinner inte. Vansinne egentligen att arbeta i en verksamhet som är så illa skött och har en så totalusel peronalpolitik. Men än så länge är jobbet roligt och kollegorna fantastiska, ett tag till men sen då? Börjar fundera på vart man ska ta vägen, byta till annan arbetsplats känns tråkigt, ändra yrkesval? Plugga vidare? Till vad? Pengar eller fritid? Om man ändå vetat bättre när man sökte universitetet första gången. Ung och dum tänkte man pengar är inte allt, yrket verkar kul, jobb kommer det alltid att finnas. Skulle tänkt pengar istället. Vilken utbildning ger mig bäst betalt och flest förmåner...

När allt känns svårt... Det är underbart att cykla en tidig vårdag till jobbet, solen börjar värma lite, fåglarna kvittrar, vårblommor börjar nalkas, det är ljust och gruset bortsopat. Det är nu man ska vara som piggast eller?...

Vårdepression, förstår att det existerar, på något konstigt sätt rullar ett vemod in över denna tid. Kanske för att man bara vill ut men kan inte, kanske för att det blir påtagligt hur ensam man är när alla andra grillar för första gången med familjen, åker på utflykter, umgås. Själv går jag med hunden... Visserligen ett trevligt sällskap det med men ändå... 

Ja cyklar fortfarande, bilen ännu kvar på verkstaden. Födelsedagen nalkas, ytterligare ett år, ingen som bryr sig vare sig om det eller om mig men jag bryr mig... Kan knappast förvänta mig blommor, middag, presenter ändå la jag ledig dag på min födelsedag. Önskar, hoppas, tror... Ja ja blev väl inte direkt uppvaktad de gånger jag levde i förhållande under min födeledag heller iof.

Dövar min ensamhet med ett sent besök en lördagskväll efter att ha varit ute med kollegorna. Dessvärre kände jag redan innan taxiresan hem att detta är inte alls någon person jag finner något som helst intresse för, gjorde en snabb utvärdering, killen harmlös, jag pank, gratis taxiresa, sällskap. Sällskapet var väl inte så roligt däremot. Obekvämt och svårpratat, tyst och försynt och även fastän han kammade hem noll och ingenting ville ändå byta nummer. Dissa, taskigt men ärligt... Men jag vet vem jag vill ha sällskap av!!!  och tyvärr...

Spanar efter ledig helg, kunna åka och hälsa på mina vänner, umgås, visserligen själv men ändå. Inte ens lediga helgpass som passar in i övriga livet. Nej jag jobbar då andra är lediga men kan ha två lediga dagar under veckan istället, men även då bara under skoltid. LÅST!... VILL!!! men kan inte... Gör rätt och det blir rätt men vete tusan, jag gör så rätt för mig jag bara kan men det skiter sig ändå, gång på gång.

Påsklov, ledig och vårsol. Vårsolen tränger sig in genom smutsiga fönster och lyser upp dammråttorna som ligger och vilar i hörnen, blottar varenda fläck som finns i hemmet och fläckar finns det gott om. Men vem vill vara inne och städa när äntligen kylan börjar släppa greppet och solen börjar värma. Nej städningen finns kvar, imorgon kanske eller dagen därpå....

Semesterplaner börjar frodas, våren börjar bokas upp, så mycket man vill åka på, vänner man vill hinna träffa och resor... Men så många begränsningar när man försöker planera. Jobb, pengar och barnvakt. Men framför allt pengar.

Vill ju, vill ju åka på stugsemeter en vecka i sommar, vill ju åka ner till västkusten, havsfiske med sonen, Göteborg, Liseberg, stuga i Danmark, sanddyner, Legoland, Åland med släkten och tänk vad härligt om man kunde åka en tur till Gotland men hur i helskotta ska man ha råd när kontot ständigt är tomt innan lönen kommer... Och bilen fortfarande på verkstad inga framgångar i att hitta begagnat för att reparera utan får köpa nytt. En reparation som kostar halva bilens värde men utan reparation fungerar bilen inte alls och har då heller inget värde alls på marknaden. Och reparerar jag bilen varför ska jag då byta in den och få ytterligare utgifter för lån på ny bil? Nej då får den klara sig minst ett år till så jag får lite valuta för pengarna. Men klarar den sig ett år till? Vill ju veta vill ha garanti... Varför kan andra människor ha råd med bil och inte jag? Eller jag har råd med bil men absolut inte med bilens omkostnader...

Sedan kommer kläder. Vill ha nytt själv, ny jacka, nya skor, nya träningsskor, något nytt och fräscht i klädesväg men sonen växer och behöver också kläder. Plötsligt duger inte hans kläder heller längre, han som aldrig varit direkt medveten om vad han har tagit på sig har på bara en kort stund fått en egen smak och en egen stil. Då går det inte att reafynda längre. Varför fynda en tröja på rean om den vägras att användas?

Och sedan till karlar... Att det ska vara så svårt. Internet dejting var inget för mig har jag konstaterat efter att aldrig ens knappt gett det ett försök. Bilder på folk är för mig ointressant har jag märkt och jag känner att jag behöver se personen i fråga för att överhuvudtaget skaffa mig en uppfattning. En utekväll med kompisar och man tjatar sig igenom en hoper med folk utan att ens känna att någon verkar intressant. Men så är jag ju kär på riktigt också tror jag. I en gift karl. En man som jag inte för något i världen någonsin kommer att kunna inleda en relation med, vill inte heller, men en man som verkar ha allt det jag söker hos den mannen som jag vill leva ihop med. Fastän kanske inte. Han har ju varit otrogen. Men hur ska man se på otrohet när man inte har hela bilden klar för sig? Men vill ju ha någon när det är sommar med. Är så mycket lättare när man är två trots allt.

Lönesamtal att vänta, har inte kommit iväg ännu. Känner bara sådan olust inför detta. Varför ens utsätta sig för detta hån och detta gnällande om att landstinget sparar, det finns inga pengar. Tror tom att en telefonförsäljare tjänar mer än mig men vem gillar en telefonförsäljare? Vilken roll i samhället har dessa? Men pengar skapar pengar tyvärr och människor är bara till skattebetalarnas belastning. På inte tal om dom som får sin lön av skattebetalarna för att kunna hjälpa de samma skattebetarna med det som ska kunnas begäras av samhället att få just den omsorg som samhället ska stå för då det betalas för via skatten...

Haft en toppenhelg i Sälen, humöret på topp och energin på topp men sen, hem igen till jobb och hushåll... Där falerade allt plötsligt...

Jag har ett fantastiskt roligt jobb och underbara kollegor men en arbetsbelastning som knäcker även den mest tålmodiga. Det står till och med dagligen i tidningarna om den höga belastning inom vården, politiker, sjukvårdsanställda, fackliga ja alla uttalar sig men absolut inget händer, eller jo det händer visst saker,  belastningen ökar ytterligare. Har snart ett lönesamtal framför mig. I ärlighetens namn orkar inte ens gå dit. Min löneförhöjning är redan bestämd och det handlar om några hundralappar. När man uttrycker sin besvikelse kommer samma snyfthistoria om hur lite pengar landstinget har, buhu buhu. Att min hyra, bensinpriser, matpriser etc stiger relevant mer än min lön är totalt inaktuellt. Sedan kommer frågan:

- och vad tycker du att du bidrar med på denna arbetsplats? (Typ varför är ens du förtjänad att jobba här?)

Kanske kan börja med en vanlig tisdagskväll som larmansvarig, kommer till jobbet kastas direkt in i första larmet som är på ingång utan att få en egentlig överblick över hur situationen på jobbet ser ut för tillfället, hinner däremot ursäkta väntetider för en patient som hugger tag i mig i korridoren. Vet inte vem patienten är vad den söker för eller när den kom men får ändå denna gång stå till svars för de långa väntetider som råder. Jag ursäktar ett system som jag själv tycker är totalt genomuselt. Sväljer en klunk av mitt kaffe häller ut resten och börjar jobba, larm ett, larm två, larm tre etc. Jag torkar spyor, ruskar liv i alkolister, får ta emot kränkningar från påtänd med polistransport, springer för akuteröntgen och behandling av stroke, sorterar och fördelar ut resurser att ta emot en trafikolycka möter vissa med  andningsbesvär andra med bröstsmärtor, plötsligt ett barn med svåra andningsbesvär etc. Ja faktist allt möjligt. Minns inte enns när jag går hem vilka jag egentligen träffat under mitt arbetspass. När det är lungt på larmfronten hjälper till där behövs och alla behöver hjälp både patienter och kollegor. Jag riskerar min egen legitimation vid flera tillfällen då arbetsbelastningen gör att jag inte hinner utföra de arbetsrutiner jag är ålagd att utföra. Även om jag nu hinner detta är jag ändå hela tiden ansvarig för att prioritera rätt, vem är sjukast av de sjuka, jag har två med akut behov att träffa läkare men bara en läkare, vad göra?

Dessutom är det så mycket mer, det är människor....  möten, känslor, smärta, sorg, frustration, rädsla och oro. Jag är alltid där, inget kontor att gömma mig på, ingen telefon jag kan knappa in upptagen på, inga avbrott med flådiga lunchraster på stan, knappt ens tid att själv få gå på toaletten för egen del. När jag slutar mitt arbetspass värker det i benen, jag är tom i huvudet och andedräkten avslöjar att jag druckit alldeles för lite vätska.

 Men jag har ett fantastiskt roligt jobb. Tyvärr uppskattas inte mitt arbete av ledningen, av landstinget. Jag är bara en bricka i spelet, kan bytas i deras mening, har ingen rätt att ta min semester när jag vill, har ingen rätt att protestera mot idiotiska beslut fattade av högre makter, nej tycker de plötsligt att jag ska ändra arbetsätt igen så ändrar jag arbetssätt och jobbar undan. Och ändrat arbetssätt har jag gjort ett antal gånger, byter rutiner och flyttar om, igen och igen och igen. Vad vi på golvet säger spelar inte så stor roll, nej någon med högre lön och bättre privilegier ska bestämma för oss men förbättring uteblir hur de än gör och belastningen ökar. Den enkla lösningen som mer resurser i form av personal samt fler vårdplatser den har de ännu inte kommit på de där beslutsfattarna, Nej det gäller att hålla hårt i plånboken och ödsla pengarna på helt andra saker än ökad patientsäkerhet och god vård.

Detta var jobbet det. Sedan var det ju hemmet med, bilen står fortfarande på verkstaden utan att felet riktigt kunnat åtgärdas ännu men bilen startar inte och det är bara det enda jag begär av min bil. Att starta, rulla och frakta mig dit jag behöver. Men jag cyklar.

Städa ska man också hinna, tvätta, diska, dammsuga, läxläsning, hundpromenader slänga den döda krukväxten i sovrumsfönstret, byta glödlampan i hallen, ställa tillbaks skidorna i förrådet etc. Vet inte varför allt har havererat just nu, får det bara inte gjort utan skjuter upp till morgondagen och gör bara det absolut nödvändniga för stunden. Är det för att jag går och tänker på en gift man jag råkade falla för?, Är det för jag är totalt utsliten av mitt jobb? Är det för att jag går och håller tummarna för att jag kan få min sommarsemester då min son har sommarlov? Är det för att jag för tillfället har högre utgifter än vad min ekonomi tillåter och jag ständingt går med en tanke på hur jag ska fördela och prioritera? Är det för att vintern tog omtag och jag är trött på att cykla i minusgrader och snålblåst?

Men jag hade en underbart härlig ledig helg i Sälen....

Får man äta middag med en gift man? Varför vill en gift man bjuda en på middag? Vem är boven i dramat när detta så sker? Vem drabbas hårdast när känslor finns med i spelet? Uppstår känslor överhuvudtaget?

Moraliska dilemman är aldrig roligt att ställas inför, man provar sin egen helhet för att upptäcka att man kanske inte alls är så reko som man hoppas att man egentligen är. Varför är just den mannen som jag haft en otroligt trevlig kväll med gift och skulle jag haft lika trevligt om han inte var gift utan att tycke skulle förväntas uppstå? vilka krav skulle följa med detta...

Inte lätt att vara singel heller alla gånger när man alltid får styra allt själv, finns ingen backup när man är trött, sliten och nere. Finns ingen varm famn att krypa upp i, ingen middag som lagas eller hus som städas... Allt finns kvar i väntan på att det ska bli gjort och den enda som gör detta är du själv, förr eller senare... Ingen att diskutera barn med, ingen som lägger sig i diskusioner står på samma sida i uppfostringskonflikter, ingen som man själv kan glädja genom att finnas där, ställa upp, samarbeta med och dela på livets vardagsvedermödor.

Som singel ska man alltid vara allert, man ska orka med att umgås och hålla kontakten med vänner, orka vara ute och festa natten lång fräsch och fixad, vara en god mamma och ägna mycket tid åt aktiviter och umgänge med barn, sköta heltidsabete och utvecklas, sköta hem och hushåll, trädgård och bil, planera semestrar, läsa läxor, skjutsa och hämta, planera barnvakt, hålla sig i trim och vara social, glad och attraktiv. Dessutom ska man fixa detta på bara en lön. Det är ett evigt fixande och trixande in i det sista.

När man då blir utbjuden, uppmärksammad, får komplimanger och lite omtanke och kan släppa allt för en kväll för att bara sitta och umgås med trevligt sällskap god mat och gott vin ska man då tacka nej till detta?

Jag gjorde inte det, jag tog en kväll åt mig själv, myste och hade trevligt utan att på något sätt försaka någon annan och fick då också en kväll av vardagslyx. Sedan att det bara är en kväll spelar ingen roll. Varför behandlar då mannen som är gift mig bättre än de senaste två män som jag trots allt har levt i ett förhållande med? Är det för att vi båda vet att detta blir det inget mer utav, inga krav, inga förväntningar ingen vånda om hur den andra partnern tycker och tänker utan bara en enkel trevlig kväll här och nu....