Fest ikväll, lönehelg, fint väder, vår i luften säkert mycket folk ute i farten. Hållt på mig, väntat tills idag, planerad fest en lördagskväll. Men så blir barnvakten sjuk, ingen kompis tillgänglig att sova över hos. Blir återbud och hemmakväll. Tur i oturen ändå, sonen cyklar omkull när jag är ute med hunden. Fått hjälp hem av kompisarna men ligger på sängen med skarpsår lite överallt och armen i en onaturlig ställning. Jag ser framför mig en lördagkväll på akuten och fasar lite för detta men efter sårtätt och genomgång verkar inget vara brutet iallafall. Bara såren som svider och gör ont. 

 En annan kväll, en annan gång innan sommarschemat kommer igång... Sen verkar alla helger före semestern vigda åt arbete. Vigd åt landstinget, inte livsegen, inte betald den lön man arbetar för och faktist förtjänar. Ändå är det trots allt vi sjuksköterskor som får hela verksamheten att gå runt skulle jag tro. Måna om våra patienter ger vi allt och lite till med besparingar till trots. Men med den höga arbetsbelastningen håller man inte att leva upp till patienternas behov, måste sålla, måste vända ryggen till, måste låta vänta. Det är inte så vi som jobbar vill ha det, det är ledningen som gör att det blir så men vi är ansiktet som syns, vi som får ta klagomål och utskällningar och dessutom tampas med vårt eget samvete, jag måste göra men hinner inte. Vansinne egentligen att arbeta i en verksamhet som är så illa skött och har en så totalusel peronalpolitik. Men än så länge är jobbet roligt och kollegorna fantastiska, ett tag till men sen då? Börjar fundera på vart man ska ta vägen, byta till annan arbetsplats känns tråkigt, ändra yrkesval? Plugga vidare? Till vad? Pengar eller fritid? Om man ändå vetat bättre när man sökte universitetet första gången. Ung och dum tänkte man pengar är inte allt, yrket verkar kul, jobb kommer det alltid att finnas. Skulle tänkt pengar istället. Vilken utbildning ger mig bäst betalt och flest förmåner...

När allt känns svårt... Det är underbart att cykla en tidig vårdag till jobbet, solen börjar värma lite, fåglarna kvittrar, vårblommor börjar nalkas, det är ljust och gruset bortsopat. Det är nu man ska vara som piggast eller?...

Vårdepression, förstår att det existerar, på något konstigt sätt rullar ett vemod in över denna tid. Kanske för att man bara vill ut men kan inte, kanske för att det blir påtagligt hur ensam man är när alla andra grillar för första gången med familjen, åker på utflykter, umgås. Själv går jag med hunden... Visserligen ett trevligt sällskap det med men ändå... 

Ja cyklar fortfarande, bilen ännu kvar på verkstaden. Födelsedagen nalkas, ytterligare ett år, ingen som bryr sig vare sig om det eller om mig men jag bryr mig... Kan knappast förvänta mig blommor, middag, presenter ändå la jag ledig dag på min födelsedag. Önskar, hoppas, tror... Ja ja blev väl inte direkt uppvaktad de gånger jag levde i förhållande under min födeledag heller iof.

Dövar min ensamhet med ett sent besök en lördagskväll efter att ha varit ute med kollegorna. Dessvärre kände jag redan innan taxiresan hem att detta är inte alls någon person jag finner något som helst intresse för, gjorde en snabb utvärdering, killen harmlös, jag pank, gratis taxiresa, sällskap. Sällskapet var väl inte så roligt däremot. Obekvämt och svårpratat, tyst och försynt och även fastän han kammade hem noll och ingenting ville ändå byta nummer. Dissa, taskigt men ärligt... Men jag vet vem jag vill ha sällskap av!!!  och tyvärr...

Spanar efter ledig helg, kunna åka och hälsa på mina vänner, umgås, visserligen själv men ändå. Inte ens lediga helgpass som passar in i övriga livet. Nej jag jobbar då andra är lediga men kan ha två lediga dagar under veckan istället, men även då bara under skoltid. LÅST!... VILL!!! men kan inte... Gör rätt och det blir rätt men vete tusan, jag gör så rätt för mig jag bara kan men det skiter sig ändå, gång på gång.

Påsklov, ledig och vårsol. Vårsolen tränger sig in genom smutsiga fönster och lyser upp dammråttorna som ligger och vilar i hörnen, blottar varenda fläck som finns i hemmet och fläckar finns det gott om. Men vem vill vara inne och städa när äntligen kylan börjar släppa greppet och solen börjar värma. Nej städningen finns kvar, imorgon kanske eller dagen därpå....

Semesterplaner börjar frodas, våren börjar bokas upp, så mycket man vill åka på, vänner man vill hinna träffa och resor... Men så många begränsningar när man försöker planera. Jobb, pengar och barnvakt. Men framför allt pengar.

Vill ju, vill ju åka på stugsemeter en vecka i sommar, vill ju åka ner till västkusten, havsfiske med sonen, Göteborg, Liseberg, stuga i Danmark, sanddyner, Legoland, Åland med släkten och tänk vad härligt om man kunde åka en tur till Gotland men hur i helskotta ska man ha råd när kontot ständigt är tomt innan lönen kommer... Och bilen fortfarande på verkstad inga framgångar i att hitta begagnat för att reparera utan får köpa nytt. En reparation som kostar halva bilens värde men utan reparation fungerar bilen inte alls och har då heller inget värde alls på marknaden. Och reparerar jag bilen varför ska jag då byta in den och få ytterligare utgifter för lån på ny bil? Nej då får den klara sig minst ett år till så jag får lite valuta för pengarna. Men klarar den sig ett år till? Vill ju veta vill ha garanti... Varför kan andra människor ha råd med bil och inte jag? Eller jag har råd med bil men absolut inte med bilens omkostnader...

Sedan kommer kläder. Vill ha nytt själv, ny jacka, nya skor, nya träningsskor, något nytt och fräscht i klädesväg men sonen växer och behöver också kläder. Plötsligt duger inte hans kläder heller längre, han som aldrig varit direkt medveten om vad han har tagit på sig har på bara en kort stund fått en egen smak och en egen stil. Då går det inte att reafynda längre. Varför fynda en tröja på rean om den vägras att användas?

Och sedan till karlar... Att det ska vara så svårt. Internet dejting var inget för mig har jag konstaterat efter att aldrig ens knappt gett det ett försök. Bilder på folk är för mig ointressant har jag märkt och jag känner att jag behöver se personen i fråga för att överhuvudtaget skaffa mig en uppfattning. En utekväll med kompisar och man tjatar sig igenom en hoper med folk utan att ens känna att någon verkar intressant. Men så är jag ju kär på riktigt också tror jag. I en gift karl. En man som jag inte för något i världen någonsin kommer att kunna inleda en relation med, vill inte heller, men en man som verkar ha allt det jag söker hos den mannen som jag vill leva ihop med. Fastän kanske inte. Han har ju varit otrogen. Men hur ska man se på otrohet när man inte har hela bilden klar för sig? Men vill ju ha någon när det är sommar med. Är så mycket lättare när man är två trots allt.

Lönesamtal att vänta, har inte kommit iväg ännu. Känner bara sådan olust inför detta. Varför ens utsätta sig för detta hån och detta gnällande om att landstinget sparar, det finns inga pengar. Tror tom att en telefonförsäljare tjänar mer än mig men vem gillar en telefonförsäljare? Vilken roll i samhället har dessa? Men pengar skapar pengar tyvärr och människor är bara till skattebetalarnas belastning. På inte tal om dom som får sin lön av skattebetalarna för att kunna hjälpa de samma skattebetarna med det som ska kunnas begäras av samhället att få just den omsorg som samhället ska stå för då det betalas för via skatten...