Som jag skrivit tidigare är jag kär i en gift man. En man som under två års tid nu är uppe i två män. Alltså två gifta män och ja jag är förälskad i dom båda två....

Två helt olika personligheter och hur knepigt som helst, trodde inte detta om mig själv egentligen men ja jag önskar och vill att saker och ting kunde vara annorlunda...

Jag har inget som helst syfte att involvera, sabotera, orsaka skilsmässor och egentligen ska jag bara bryta mig ur allt för det är ju jag som slits men nej jag kan inte. Jag borde men vill inte, kan inte, orkar inte...

En av dessa män har nu varit oförsiktig utav sig och det har framkommit saker som kan misstänka att vi har en relation till varandra. Och vad händer då? Vem blir syndabocken i dramat och vem pekas ut som orsaken till allt. Jo det blir ju självklart jag själv. Plötsligt får jag utstå hat och förrakt. Jag som själv inte tagit intiativ till att utveckla dessa relationer utan faktist blivit uppvaktad, förförd och ja... förälskad... och trots att jag faktist vet... mannen i fråga är upptagen!!!.... har jag ändå trillat dit. Till detta hör ju också alla känslor av svartsjuka gentemot den familjen han tillhör, skam, skuldkänslor och en sorg just för att inte kunna få den som jag vill ha, inte kunna få vara med, leva med vara öppen i den kärlek jag faktist känner för personerna i fråga...

Det här är människor som jag vill ha nära mig, jag vill inte förlora dom, dom ger mig en sån enorm glädje av att bara finnas till och det ända jag vill är att kunna få uppleva den glädjen men nej just det det går ju inte, jag är ju bara den andra kvinnan...

Skulle jag då vilja att de skilde sig för min skull?

Nej absolut inte... eller jo det skulle jag väl, men inte på de villkoren, inte att jag är orsak till att familjer splittras inte dyka in i någon annas liv och ta över rollen efter den tidigare, ta över ansvar för det som redan finns i en etablerad familj... nej och återigen nej det vill jag inte!!!

Jag får återigen bita ihop, gå vidare, inte känna det jag känner, inte önska något annorlunda, inte tro på något som inte går att tro på inte förlita mig på någon egentligen utan fortsätta singel med allt vad det innebär att vara singel, ensamtstånde, hårt arbetande med ekonomiska begränsningar... För familjen är ju det som är starkast, där har man varandra i vått och torrt med stöd och stöttning, det är där tryggheten vilar, Eller???