Vinterlandskap utanför, allt är vitt och stilla, tyst och fridfullt. Det är nästan magiskt härligt vintrigt. Äntligen är snön tillbaka. Tyvärr kom den igår på min lediga dag (ledig dag före nattarbete så egentligen inte ledig alls)... Igår blåste det och snöade, hårda vassa blöta flingor som trängde sig in och smetatde sig fast på allt som de landade på. Igår var jag tvungen att rasta hunden ordentligt eftersom hon skulle sova med mig idag efter nattskiftet. Två timmars promenad stod vi ut med, sedan slokade även hon med öronen och hängde med huvudet där vi traskade fram. Idag väckte hon mig kl 12.50 genom att ligga och slicka på golvet under sängen. Jag rusade upp i tron om att hon låg och kräktes men hon var nog bara uttråkad.

Väl ute plöjde hon genom snön med en glädje som om hon vore valp igen. Själv befann jag mig i den berycktade bubblan som uppstår efter ett nattskift. Man är liksom inte närvarande, tröttheten bedövar bort alla former av intryck runt ikring en och en olustkänsla infinner sig i hela kroppen. Ändå tacksam att det bara var en singelnatt denna gång.

Hämtar sonen på skolan strax därefter, en tur till gymnsatiksalen för att leta reda på gymnastikskorna som inte kom med hem efter gympan i fredags. Stod och rotade i låren för kvarglömda kläder efter att ha gått igenom varenda omklädningsrum... Inte bara en en lår utan även två överfulla pappkartonger med kläder och det riktigt fina kläder. Jag hade god lust att plocka på mig allt som kunde komma till användning, vantar, mössor, underställ, gympakläder och tröjor i passande storlek men kunde inte förmå mig ta saker som inte var våra... Speciellt inte när sonen och hans kompis står bredvid och hjälper till med letandet och hur ska jag kunna klä min son i hans skolkamraters kvarglömda kläder... Nej bara lägga ner tanken men ändå, är det någonsin någon som gör anspråk på allt detta? Har föräldrar råd att köpa nytt så fort något försvinner eller har de själva ingen koll på vad som glöms kvar? Som singelmamma får jag ett smärre utbrott så fort något försvinner innan det passerat stadiet utslitet eller urvuxet. Har lyckats få min son att leta reda på kvarglömda kläder till den grad att han faktist otroligt sällan glömmer att få med sig grejor hem igen... Men nu är skorna spårlöst borta... Då kläcker sonens kompis att en annan klasskompis slängde hans skor i papperskorgen... Samma klasskompis har tidigare doppat samma skor i toaletten efter gympan också. Dags att bli arg igen... Åker hem, ringer mamman, hon ska prata med sin son, sonen ringer tillbaka för att förklara sig oskyldig och säger att han hittat skorna och lämnat dem till läraren... Nu kommer jag till det dilemmat att ska jag tro på min son eller på hans klasskompis? Självklart tror jag på min egen son men ska ringa läraren det första jag gör imorgon bitti... Nya gympadojor ingår inte i min budget förrens till höstterminen...

Nu är det så att tolvåriga småpojkar är totalt oskyldiga små helgon som aldrig gjort något fel när de ställs mot väggen... Det var alltid någon annan som började om de blir indragna i bråk, finns alltid förklarande ursäkter till varför saker går sönder, de själva har ju inte gjort något fel... De har ändå ett härligt självförtroende kvar där de tror att de är snabbast, duktigast, redan kan... Det är underbart härligt men i samma stund högst frustrerande...

Det är många gånger jag önskar min son en pappa. En pappa som är bäst, störst och starkast iallafall under den tiden de växer upp... En pappa som klämmer på armar och säger spagettimuskler i samma stund som han själv ska briljera med sina egna biceps, en pappa som vägrar förlora i spel utan tävlar fullt ut för att vinna över sin son, en pappa som hjälper till att peppa och bryta ner på samma gång... Vad gör man som ensam mamma, jo man peppar bara, man håller med och bygger upp, tröstar.. "visst du är jättestark, jättesnabb, jätteduktig, ja bäst i hela världen"...

Ibland flyger papparollen i en även som mamma. I sommras kläckte min son ur sig att han minsann springer snabbare än mig, gör du inte sa jag och upp till bevis jag slog honom i springtävlingen men sedan kommer all denna tröst in igen, Ok du hade ont i hälen och kunde inte springa ditt snabbaste, mina ben är ju dessutom längre än dina etc etc istället för att bara som en pappa mäta sina styrkor just så som killar gör för att konstatera att "pappa är bäst i hela världen!" 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som jag skrivit tidigare är jag kär i en gift man. En man som under två års tid nu är uppe i två män. Alltså två gifta män och ja jag är förälskad i dom båda två.... Två helt olika personligheter och hur knepigt som helst, trodde inte detta om mig ...

Det blev sommar! Trettio grader varmt i drygt en vecka, jag har fyra dagar ledigt från jobbet och planerar en tur mot kusten med sonen. Jag får ju inte ut semester i sommar eftersom jag bytt arbetsplats i juni men ambitionen att uttnyttja lediga daga...

Förra nyårslöften att börja blogga och att gå med på datingsida stöp väl kanske inte enns halvvägs igenom.   Mycket vatten runnit under bron sedan sist men summa summarium är status +/- 0... Sitter för tillfället den sista dagen på juni månad m...

Fest ikväll, lönehelg, fint väder, vår i luften säkert mycket folk ute i farten. Hållt på mig, väntat tills idag, planerad fest en lördagskväll. Men så blir barnvakten sjuk, ingen kompis tillgänglig att sova över hos. Blir återbud och hemmakväll. Tur...

När allt känns svårt... Det är underbart att cykla en tidig vårdag till jobbet, solen börjar värma lite, fåglarna kvittrar, vårblommor börjar nalkas, det är ljust och gruset bortsopat. Det är nu man ska vara som piggast eller?...   Vårdepression...