Ja och så var det en sån dag igen, när inget går som man tänkt sig. Vaknar hastigt och lustigt vid fyra tiden på morgonen med känslan av att -s..t, jag har försovit mig.... det tar ett tag innan jag inser att det har jag nog inte ändå hinner tänka efter vilken dag och vilken tid och om jag faktist ska jobba eller inte. Men jo jobba ska jag, börjar kvart i sju, kan blunda någon timme till innan den obarmhärtige väckarklockan ringer. Hällregn ute, jag som alltid cyklar, brukar inte nedslås av lite regn men ajdå, imorse tog det emot... Vill ha snö och kallt det är ju iallafall januari... Tar bilen, luktar lite bränt, måste verkligen fylla på olja och det snart... Flexkortet borta, turligt nog upphittad av kollegor och inlagt i mitt skåp... Borde nog skaffa nytt hänglås till skåpet med... eller iallafall försöka smörja det gamla som jag inte vågar låsa med längre med risk för att få stå och kärva med nyckeln en kvart innan det äntligen går att låsa upp igen.

Vi bygger om på jobbet och idag en stor omrokad av expedition och rum och kablar, sladdar, larm, lampor, datorer, lådhurtsar, skrivbord, byggarbetare, datatekniker, elektriker och allt där till samtidigt som en stor patienttillströmmning, krånglande larmtelefon och allmänt kaos. Tur det var möte idag kl två kände jag, slipper undan för en stund. Kvart i två hamnar jag hos en dålig patient, säger sig själv, sen till mötet men kom iväg. Sonen hinner ringa under tiden jag sitter på mötet, får meddelande om det försöker smita undan och ringa upp vid ett antal tillfällen men mobilen säger upptaget under en timmes tid och ingen svarar på hemtelefon. Börjar bygga upp en oro. Att man bara kan föreställa sig de värsta skräcksenarion som bara tänkas går i sådana lägen. Samtidigt lugnar man sig själv med att -ja ja han är väl hos en kompis, ringde väl bara för att säga detta. Hör till saken att jag lovat att ringa och väcka honom från jobbet och se till att han kommer upp och kommer iväg till skolan. Väl på jobb hanns detta inte med riktigt och när jag väl ringde hem hade han redan hunnit åka iväg. Duktig han är kan sköta sig själv men en tagg av dåligt samvete nöter i mig, att jag inte bara kom ifrån och hann ringa upp och säga godmorgon åtminstonde...

Slutar jobbet ringer en gång till inget svar, går till bilen ringer en gång till inget svar. Kommer hem möts av hans skor i hallen plus fler skor och andas ut... Har kompis och de har ätit vad de själva kallar mellanmål inne på hans rum... Ja ja men "-ställ åtminstonde tillbaka mjölken i kylen och släng skräpet efter er"... detta är något jag säger mer än en gång kan poängteras. Ska vi ta itu med läxan före träningen, glömt läxboken, men hur kan du det du vet ju du har läxa.... irritationen börjar byggas upp. "-Ok dags och stänga tvspelet och börja göra sig iordning inför träningen" även detta sägs mer än en gång varpå sista gången i en alltför hög ton och en tv som stängs av mitt i ett spel... Katastrof men jag står med kläderna på i hallen och väntar, vi ska hinna skjutsa hem en kompis, hämta en annan och dessutom vill jag hinna till mitt träningspass med. Vi kommer iväg med andan i halsen, irritreade och någon minuts försening. Tränaren står utanför hallen, väntar på att någon ska komma och låsa upp då låset kärvar. Säger hejdå och skyndar vidare till min egen träning, hinner fram och byta om innan sonen ringer. Deras träning inställd... bara vända, hämta åka hem igen... Pizza till middag, föll för tjatet, tänkte köpa en och dela på men sonen JÄTTEHUNGRIG! åt en halv pizza, hade gått bra att dela ändå men får väl äta andra halvan som mellanmål imorgon. Risken är att den inte duger längre då... Min egen kropp som laddat efter att få ta ut sig på ett träningspass stannar upp och en frustration och olustkänsla infinner sig, kanske kanske hinner med imorgon tröstar jag mig men vet mycket väl att imorgon kommer jag inte hinna...

Äntligen har skolorna kommit igång igen. Man längtar lika mycket till skolstarten vid slutet av jullovet som man längtar till jullovet vid slutet av höstterminen. Jullovet är den tid på året där total oreda skapas, alla rutiner sätts ur spel, dygnsrytmen rubbas och en enorm trötthet infinner sig... Men nu så är skolan i full gång, allt vad jul innebär totalt bortstädat  och den normala ordningen är återställd. Och med skolstarten även det obligatoriska brevet "Lusdags"... brevet väcker en nyfikenhet - undrar vem som drabbats - fast det egentligen är totalt oväsentligt att veta det samtidigt som man drabbas av klåda i hårbottnen bara av att läsa ordet lus.

Vi har varit upphovsmakare till detta brev en gång endast under min sons 6 år i skolan. Det är fortfarande en stor skam kopplad till dessa ord "vi har elever i klassen som har drabbats av löss. Vi uppmanar till att syna barnen noggrant i håret och luskamma över vitt papper".  Jag tror i stort sett alla familjer någon gång drabbas av en lusinvation, alla känner iallafall med säkerhet till vilket arbete det är att lussanera ett hem men fortfarande råder det en skam över att va drabbad.  Turligt nog inga löss upptäckta denna gång efter noggrant kammande under gårdagskvällen...

Min son passade på att drabbas av löss precis när jag hade inlett ett förhållande med min dåvarande för ett par år sedan. Att krypa till korset och kontakta den man precis förälskat sig i för att tala om att:  -förresten, du borde nog luskamma dig,  vi råkar ha löss både jag och min son... Var en något pinsam situation. Han tog det dock bra och hade turligt nog klarat sig från dessa små kryp.

Strax efter hade jag med mig sonen hem till honom. Vi bodde 30 mil isär och det var första gången vi var där och hälsa på båda två. Började med middag och bio och väl hemma i soffan igen kände jag att jag mår inge vidare... Strax därefter bröt magsjukan ut och jag lämnade inte hans badrum förrän tidiga morgontimmen. Det värsta hade lugnat sig men känslan av att "rör mig inte låt mig få dö ifred eller sova tills jag är återställd" hade infunnit sig... 30 mil hem i bil därefter var en pärs, men vi fortsatte träffas även efter denna incidenten... Färhållandet tog slut nu i sommras men det är en annan historia....

Jag börjar det nya året med att förverkliga en tanke jag burit på det senaste halvåret nämligen detta... att blogga...

Anledningen till detta är att jag på något vänster hela tiden är otursförföljd, något som följt mig länge och som senaste halvåret tycks har bekräftats påtagligit. Därför tänkte jag nu skriva ner alla mina snöpligheter för att få lite perspektiv på det hela och dela med mig, ev kan det roa någon.

Nu menar jag inte at jag är olycksdrabbad på något sätt, jag och mina nära har god hälsa, jag har har fast jobb och som jag ser det själv relativt välordnat liv. Nej det jag menar är ungefär det som min sons pappa brukade säga till mig på den tiden vi var tillsammans, nämligen som så att: "det måste varit någon som svor en förbannelse den dagen du föddes"... Jag är alltså fullt införstådd i Murphys lag, känner mig lite som en Bridget Jones imellanåt men saknar hennes laster. Jag röker inte, dricker inte alltför ofta och är inte överviktig. Jag behöver varken sluta med osunda vanor eller börja med sunda... Vad ska jag då ge för nyårslöfte tro inför detta år 2013! 13! Otursnummret i full bemärkelse, året då min son kommer fylla 13 år! 13 igen samt tonåring, om mitt hår inte hunnit bli grått ännu så vete tusan om det klarar att hålla färgen genom detta år med. Eftersom jag ständigt återkommer till stadiet singel och inte har något förhållande för närvarande lovade jag mig själv alltså två saker:

1 - internetdejtingkontakt, något jag aldrig provat tidigare.

2 - blogga.

Jag har nu börjat med båda och mina missöden kommer dokumenteras. Förhoppningsvis får jag även skörda några framgångar med under det kommande året men än så länge ser det mörkt ut.... Plånboken är redan tom i stort sett, internetdejting kostade visst en slant samt att jag missat att betala in för min sons jultidningar. Han hade turligt nog inte sålt till fler än mig, sin mormor och min svägerska men mormor är trots allt en stor bidragare till att han kan få en premie han vill ha (vill någorlunda ha iallafall) så det sved till lite extra ändå när den obetalda räkningen dök upp bland de andra obetalda räkningarna under mellandagarna.

Och så skjuter jag upp samtalet med verkstaden för att åtgärda de trasiga ABS bromsarna på bilen ännu en månad.

Och till slut vem är då jag?

En 37 årig ensamstående mamman med full vårdnad och heltids arbete som sjuksköterska. I mitt hem finns även en hund och en katt. Katten bor hos mig på nåder, han var en helt otippad födelsedagspresent till min son för snart 4 år sedan och trots att min hjärna sa nej vi bor trångt, vi kan inte ha katt sa mitt hjärta ok och min mun ja. Jag sa till katten att ska du bo här får du äta vad som serveras, undvika att få mask, och göra dina behov ute men absolut inte i gårdens sandlåda samt hålla dig frisk. Han har dock inte kunnat hålla sig till överenskommet på någon av punkterna. Nu senast har han precis repat sig igen efter kattslagsmål som orskade fula bitsår på halsen som i sin tur orsakat en stor böld som krävde besök hos veterinär för dränering och antibiotika behandling.